Charmen med Karbala

I Allahs Namn

Muharram är en månad av sorg och bedrövelse för hela mänskligheten, speciellt Shia muslimer som sörjer förlusten av sin tredje Imam. Antagligen kan man inte jämföra dessa dagar med några andra händelser i världen, ty de saknar motstycke i historien vad gäller djupet av tragedin, bredden av folk som drabbats av detta drama och kontinuerligheten i dess effekt och glans genom 14 århundraden. Idag, hundratals år efter dess händelse, bränner denna smärtfyllda händelse hjärtat och själen hos varje människa, oavsett vilken religion, nationalitet eller politiska hållning denne har.

    Vad orsakar denna charm och tilldragning av hela mänskligheten till martyrernas mästare, Imam Husayns nobla personlighet och hans renhjärtade följeslagare?
Är det faktumet att denna hedervärda person har sats i en sådan fruktansvärd situation och dödats under törstens hårda omständighet som gör att människor av alla trosläror sörjer honom? Eller är det slaveriet av hans familj och svårigheterna som de uthärdade före, under och efter kriget och genom hela tiden av deras fångenskap som skär i själarna? Utan tvivel har dessa två element sin viktiga roll, men det är inte allt.

    För hans efterföljare, Shia, är mistandet av deras Profets(S) barnbarn och sonen till de troendes ledare (Ali(A)) och Fatimah az-Zahra(A) ytterligare ett element som bidrar till att göra denna flamma evigt brinnande. Fortfarande räcker inte detta för att till fullo förklara detta fenomen, för andra Imamer var också ättlingar till Profeten, och de alla blev martyrer under förtryck i de värsta förhållandena.
Förutom de föregående nämnda faktorerna, är en av de viktigaste orsakerna till storheten i Karbalas tragedi faktumet att Imam Husayn reste sig för sådana värderingar och målsättningar som inte är begränsade till ett folk, nation, plats eller tid och detta är hemligheten bakom varför ljuset av hans rörelse aldrig kommer att slockna.

    Målet med hans modiga revolt var att återuppliva Allahs religion, lykta Guds vägledande lampa, blåsa in friskt liv i moraliska värderingar och dygder, rätta till det muslimska samfundets vilsefarande samt påbjuda gott och förbjuda ont [1]. Å andra sidan var en av de mest patetiska tragedierna i Karbalas händelse det sorgliga faktum att den visade potentialen i människan att bli så vilseledd att hon inte endast ignorerar Guds vägledning eller förkastar den, men också trampade fram i vildsinthet till sådana grader att hon var beredd att slakta den gudomliga guiden på det mest brutalaste sättet; en handling som ingen fri människa gör ens mot sin fiende [2].

    De som ställde sig emot Imamen berövade sig själva inte endast från att bli vägledda och förstå den rätta vägen till att leva mänskligt, men berövade också mänskligheten från att uppnå Guds nåd, Hans vägledning och från att bli upplyst av ljuset från Hans ledning.
   Av denna orsak, som en tacksägelse till Imam Husayns utmärkande rörelse, måste vi utföra två sorters handlingar. På ena sidan måste vi bevara och stärka själen i modighet, lojalitet, uppoffring, hängivenhet, storsinthet, försvarandet av förtyckta och martyrskap för Guds skull hos alla människor. Detta kan uppnås genom att sörja avsaknadet av detta vägledningsljus och livbåt för mänskligheten [3] i korrekta former, och använda sig av korrekta medel [4]. Seden att återuppliva och fördjupa mänskliga känslor och empatier, och väcka medvetandet är av stor vikt för att avancera mot värdefulla gudomliga mål, där tillämpandet kräver gott omdöme och visdom.

   Men detta räcker inte, för empatier och känslor är inte ideala utan en riktig målsättning och intuition, och kan i vissa fall till och med leda till motsatta resultat. Den minsta förlusten i en sådan enformig attityd och endimensionell handling är att den svagaste osäkerheten i människornas sinnen om denna vitala revolution kan sätta all passion under tvivelaktig frågeställning och neutralisera dess effekt. Det är därför som vi måste komplettera den med den viktigare handlingen, nämligen att analysera och förklara det suveräna målet för denna stora rörelse, och dra lärdomar för nuvarande mänskligt liv.
   Huvudelementet som bidrog till utvecklingen av den plågsamma tragedin i Karbala och huvudhindret i Imam Husayns(A) uppenbara seger, var faktumet att den stora majoriteten vid hans tid, även vissa efterföljare och älskare av Profet Muhammads(S) ättlingar, trodde att de räckte till vad gäller individuellt och socialt liv, och ansåg sig vara självständiga från och utan behov av gudomlig vägledning [5]. Om vi tittar på människans nuvarande samhälle inser vi att denna sjukdom fortsätter infektera människor. Den är till och med förstärkt av människans förmåga att kontrollera och dominera över naturens krafter; således känner människor sig idag mycket starkare och självständigare än de som levde år 61 E.H.
   I väst har denna idé intensifierats sedan tre århundraden tillbaka, och sekularism är produkten av en sådan attityd gentemot världen och människan. Denna generella förståelse av världen lämnar inget rum för religion och Gud i allvarliga delar i människans liv. Istället låter sekularismen, i de mest generösa former, religionen att fortsätta leva i isolation från socialt liv, i hörnan av kyrkor, församlingar och moskéer. Självklart har islamiska rörelser under de tre senaste decennierna, med den islamiska revolutionen i Iran som start, inte endast förhindrat detta historiska vilsefarande, men även omvänt trenden, som vissa realistiska sociologister och opartiska politiska vetenskapsmän har erkänt.

   Nu bevittnar vi en accelererande växt av Islam över hela jorden, speciellt bland tänkare och kultiverade lärda, samt utveckling av sociala rörelser och etablerandet av politiska grupper grundade på islamisk lära.
Muslimer bör erkänna vikten av islamisk lära, denna enorma gudomliga skatt som leder mänskligheten mot sann lycka och skönhet. De måste lära sig den på djupet, handla i enlighet med dess återupplivande läror, introducera den till alla sanningssökande och genom att göra det, bygga vägen för återkommandet av Imam Mahdi(AJ), räddaren av mänskligheten från materialismens och förtryckets träsk.

Fotnoter

[1] I sin predikan i Mina säger Imam Husayn: ”O Allah! Du vet att det vi gjort har varken varit för jakt efter makt eller efter materiella förmåner, men snarare för att visa tecknen i Din religion och avslöja de gjorda förändringarna i Ditt territorium, så de förtrycka bland Dina tjänare är trygga, och Dina påbjudna plikter, rekommendationer och bud blir iakttagna…” (Tuˆaf al-‘Uqūl, p. 237).

   I sitt testament till Muhammad ibn Hanafiyyah skriver Imam Husayn: “…och jag beger mig inte för att söka spänning, förolämpning, korruption eller orättvisa. Jag åker endast för att rätta till felen i min farfars [Profet Muhammad] samfund. Jag vill påbjuda gott, förbjuda ont och följa förebilden av min farfar och min far Ali ibn Abu Talib(A).” (Farhang Jāmi‘ Sukhanān Imām Hussain (AS), p. 313)

[2] Av samma anledning sade Imam Husayn till sina fiender: ”Ve och skam över er, O efterföljare av Abu Sufyans familj! Om ni inte tror på någon religion och inte fruktar Domedagen så var åtminstone som män i denna värld…” (Sayed ibn _āwous, Al-Luhūf ‘alā Qatla al-_ufūf, p. 120)

[3] Profet Muhammad(S) är rapporterad att ha sagt: ”Sannerligen är Husayn ibn Ali större i himlarna än på jorden, som det är skrivet på högra sidan av Allahs tron [att han är] ”det vägledande ljuset och livbåten.” (Biˆār al-Anwār, vol. 36, p. 205; I‘lām al-Warā, p. 400; ‘Uyūn Akhbār al-Ri„ā, vol. 1, p. 59.)

[4] Imam Jafar ibn Muhammad as-Sadiq(A) är rapporterad att ha sagt: “En gång såg Profeten(S) Husayn ibn Ali(A) komma, så Profeten satte honom på sitt knä och sade: ’Dödandet av Husayn orsakar en glöd i hjärtat hos de troende som aldrig kyls ner…’” (Mustadrak al-Wasā’il, vol. 10, p. 318, No. 13-12084).

[5] I Imam Alis ord, “Det ser ut som om de vägleder Allahs bok och att Boken inte är deras guide.” (Usūl al-Kāfi, vol. 8, p. 386 & Ibn abi al-Hadīd’s Gloss on Nahj al-Balāghah, vol. 9, p. 104).

Skriven av Mesbah Yazdi

Översatt av Dvv